Dare to stand up & stand out!!
Vill uppmana alla att våga stå upp för d man tror på & följa sitt hjärtas inre röst, oavsett om detta är något som inte passar alla!!
Allt jag säger & uttrycker, om varesig i text eller i uttalande, står jag för till 100% annars skulle jag aldrig säga något!
Tyvärr kan detta självklart inte uppskattas av alla, ursäktar upprörda känslor men jag står ändå fast vid mina ord!
Mitt val att uttrycka mina åsikter & sårade känslor är jag jävligt stolt & glad för..... så mycket skit som man genom tiderna bara svalt, känns inte som något alternativ, nä jag har gjort ett aktivt val, att inte längre ta varesig din eller någon annans skit utan sätta ner foten & säga vad jag tycker..... när någon inte vill lyssna till d du har att säga & inte svara på tilltal, har jag valt att ändå uttala mig, fast i text!!
Fick ta emot upprörda känslor över d jag skrivit, men eftersom denna någon så övertydligt inte vill lyssna till vad man försöker säga, kvarstod min blogg som uttrycksmedel, dom som anser att detta är ett dåligt val, har jag all respekt för, men jag anser att man på ett eller annat sätt bör få ur sig sina känslor, sin frustration, d som tynger ens hjärta.. bär inte på d som tynger dig, du gör dig bara en otjänst!!
Men en god sak som kommit ur mitt val att skriva om d jag upplevt, genom mitt egna perspektiv är bland annat ett lättare nöjdare inre... men nu efter att jag mottagit din för mig helt självklart upprörda kritik, har jag valt att läsa igenom min blogg från dag 1 & frammåt & upptäckt att jag nog bär på mer frustrerade känslor än vad jag trodde!
Man kanske inte är så possitiv & fridfull som man trodde, denna blogg har skänkt mig möjligheten att inte bara uttrycka mina känslor utan även en möjlighet att kunna reflektera över hur jag egentligen är som människa...... mer positivt i framtiden, måste finna tillbaka till min inre frid & lämna frustration bakom mig!
Tvivel....
Vissa saker som sker, lämnar spår av tankar & tvivlan, över vad som tidigare tyckte vara så klart...
Ibland flyter tiden på i en existens, man inte riktigt ifrågasätter.
Har trott mig själv vara ganska självmedveten, men när man ställs inför hård kritik, oavsätt om d är befogat eller ej, börjar man osäkert granska sig själv & d som kanske först sågs som ett obefogat påhopp, övergår till en osäkerhet el rädsla för att d man just hört kanske till viss del stämmer!??
Har vandrat runt men mina tankar & tvivlan på mig själv hela dagen!
Trotts d att saker som sagts togs upp under dagen & kramar utbyttes, lyckades vissa tankar inte riktigt lämna mig!
Tänk om d är så att man blivit mottagen & "accepterad" av helt andra anledningar än man alltid trott.
Tänk om d är så att vi granskas & döms utifrån vårat kön & all annan föreställning om verkligheten igentligen bara varit ett önsketänkande!?
Vill inte tro att jag döms som kvinna utan som vän, kollega & medmänniska.
Tänk om man vandrar runt i en bubbla som inte existerar!??
Vilket fall som helst så finner förtryckta känslor & frustration, alltid en väg ut, frågan är bara på vilket sett!!
Tror inte på att hålla inne känslor, att låta dom växa tills man inte längre kan hantera dom.
Sträva efter inre frid..... finn ditt sätt att finna balans, även om vägen dit kan vara svår!
all of nothing..
Känslor väcks till liv, oemotståndligt starka & omfamnande, känslor som blir starkare ju mer du förnekar dom.
Ger man med sig & faller för frestelsen....
Låt värmen komma, låt känslor svalla, öppna dig & omfamna d som står framför dig...
Låta känslorna bränna i ditt bröst, passionen svälla över dina sinnen..
Dagar, veckor, månader & år kan passera utan att du någongång får denna chans, chansen att blicka in i en evighet, som förgyller varje cell i din kropp & fyller upp med känslosvall.... även om den bara varar i en sekund.
I dont make any sense.....
Försök inte förstå.
Försök inte tolka, d som inte kan tydas.....
Rise & shine....
Känner mig redo för att kliva ur mitt ide.
Värmen & solen, väcker mig ur min dvala & får hjärtat att börja slå på nytt......
Varje år är det andra likt, d slår aldrig fel.... trotts att jag älskar vintern.... snön som lyser upp, knarret under mina kängor, kylan & lugnet, som infinner sig vintertid, så blir jag alltid nedstämd...segar ner..
Jag skulle inte gå så lång, som att säga att jag blir deprimerad, men nedstämd, seg & tillbakadragen.
Många gånger känner jag mig oförmögen till att vara speciellt social & spenderar hellre tid för mig själv, sluten eller i värmen av min älskade familj.
Så nu med vårsolen & vårvärmen, vaknar jag upp & känner hjärtat klappa, vårkänslor svallar över mig....D är väl dock inte alla, som förstår sig på mig & mitt märkliga årstids-beteenden....
(kan väl inte påstå att jag förstår mig på mig själv heller!!)
Jag kan tänka mig att d finns en del, som finner d märkligt, när jag plötsligt skall komma tillbaka till d sociala livet & tro att jag kan äga samma plats i deras liv som tidigare.
Jag har inte så många vänner, många bekanta, men bara få väldigt nära, som förhoppningsvis har accepterat mig för den jag är......
Så varför tar jag då upp detta??
Jo, för samma osäkerhet, som jag känner inför varje år, känner jag även nu.....
Finns ni kvar, nu när jag vaknat??
Är jag värd att vänta på??
LOVE U ALL
Otrevliga jälva as.....
Jag har lite problem med att släppa vissa saker, som händelser, ord som växlats, saker som helt enkelt inte vill försvinna ur mitt huvud!!....
Jag förstår mig inte på vissa människor!!
Ohyfsade & otrevliga människor!!
Jag är en person som alltid hälsar & ler mot folk på mitt arbete.
Jag njuter av att få en hälsning, eller mötas av ett strålande leende, så därav gör jag desamma.
Jag har väl mer eller mindre alltid varit en person, som aldrig synts eller hörts... många gånger, speciellt i yngre år, ifrågsatte jag tom min egen existens...
Visst har jag lärt mig att ta större plats, att försöka göra min röst hörd.... men i grund & botten är jag nog fortfarande, den som alltid smälter bort i mängden...
Men jag är ändå rätt så medveten om vem jag är & har accepterat den jag är!!
Men ibland kommer d tillbaka, gör mig påmind & jag vill inte vara osynlig...
I fredags stod jag på min arbetsplats, då kommer 2 män, nån kontorsnisse & en montör & började prata med en av de män jag arbetar med.
Dom stod knappt 2 steg från mig när jag mötte deras blick & hälsade glatt... kontorsnissen tittade granskande på mig & vänder sen bort huvudet för att prata med dom andra & montören bryr sig inte alls..
Där står dom, mitt i vägen, på MIN arbetsplats & kan fan inte ens vara artiga nog att hälsa.
Sen står dom där i drygt en 20min & tjötar, utan att flytta sig eller ens notera min existens...
Jävla as!!
Allt kommer tillbaks till mig & jag blev på så jävla dåligt humör!!
& jag är nästintill ALLTID glad på mitt arbete... för jag älskar kort & gott mitt jobb!
D märkliga är att d finns gott om dryga jävla kontorsnissar, som entrar svetsen, våran underbara skitiga lilla håla, med sina nedlåtande attityder... inte fan e ni bättre än oss bara för att ni sitter på era feta rövar & tror att teori & praktik är dom samma....
(känner många underbara akademiker, med kontorsarbete, som jag aldrig skulle vilja vara utan, underbara, karismatiska människor med hjärtan av guld!!!
Detta riktas mot dom jag anser bete sig illa mot mig, personligen!!!)
Detta riktas mot dom jag anser bete sig illa mot mig, personligen!!!)
Ett annat exempel är från gårdagen, då jag för första gången gick på syntklubb & JA JAG VET alla ni som känner mig, d kanske klingar lite illa, men jag var där för sällskapet & hade fantastiskt trevligt!!
Kvällen hade väl knappt börjat, när vi salongsberusade stod med kvällens andra öl i handen...
Plötsligt, totalt oprovocerat, kastar en tjej öl på oss, två av oss fick d på oss, ena tjejen gick & sa till vakterna & jag begav mig to the ladiesroom... där stod jag & torkade av mig, när ännu en tjej kom in & hade blivit utsatt för precis samma sak, av precis samma tjej, visade det sig!!
Hur i helvete kan man vara så grisig??
Hur jävla råpackad en vettig människa än är, så kastar man inte helt oprovocerat öl på folk!!
Aaah... avreagera sig, is da shit!!
Har för övrigt, legat i fosterställning, större delen av denna dag!!
Men d är ju självförvållat!! he he
känslomässig diskusion.....
Vill börja med att säga att jag inte vill trampa någon på tårna, med denna text.
Om så.... är detta inte min avsikt!
Hade en känslig diskusion på jobbet, som jag känner att jag inte riktigt kan släppa.
Jag är en känslomänniska & när jag väl ger mig in i en diskussion utgår jag oftast från mina känslor, vilket inte alltid är d bästa kanske....
Många gånger känner jag mig missförståd & får inte riktigt fram allt jag vill ha sagt, jag antar att jag inte kan formulera mig på ett tillräckligt tydligt & klart sätt.... jag är noga med vad jag väljer att diskutera & med vem/vilka, kort & gott för att jag känner mig själv & vet hur d brukar sluta.... visst, ibland blåser en spontan diskution upp & då får d bli som d blir.
Men då jag känner mig missförståd, har jag många gånger svårt att släppa d...
Efter att läst om en amerikansk kvinna, som hoppat från 100m höjd, landat på taket av en taxi & överlevt, blossade en diskussion upp om just självmord.
Nu tänker jag inte rada upp allt som sas men jag kände hur som helst att jag inte fick fram d jag ville ha sagt!
Hur kan man summera så många känslor med bra några få ord!??
Nåt som många gånger sägs & som jag själv tidigar oxå tänkt, är att d är en självisk handling.
D sas även att d alltid finns hjälp att få, att d finns en lösning, men är svaret så enkelt!??
Jag tror att många kanske ser ett självmord som en handling, som en händelse, ett agerande.
Man tänker på dom som lämnas kvar med sorgen...
Men jag anser att d finns så mycket mer, ett inre lidande som är oumbärligt
Tänk att en människa kan må så dåligt, att den enda lösning man ser är att ta sitt liv, att sitt lidande nåt en sån gräns, att man inte längre kan se något annat val, än att inte längre kunna fortsätta leva kvar... inte ens för sina nära & käras skull.
Låt mig citera dig, ängel:
X Levde med ett inre kaos, en smärta, som inte ens hon själv kunde sätta, i ord.
Från d att hon öppnade sina ögon tills d att hon slöt dom, fanns smärtan där, små små stunder av glädje, men med ett förtryckt inre, fanns där, men som med tiden kortades ner till dom inte längre hade en plats i hennes liv, när själen ger upp, vill inte heller kroppen kämpa vidare....
Du som jag saknar så, tynade sakta bort, till jag inte längre kunde se, d som en gång hade stott framför mig.
En varm, underbar människa, som strålade som solen & smittade oss alla med d vackraste av leenden.
Ditt skratt som värmde hela mitt inre, du som kunde smälta en hel glasiär....
När du hade gjort ditt val, när du nått den enda lösningen som fanns för dig, infann sig en inre frid, en inre frid & ett lugn som du utstrålade & gav oss hopp.. var du tillbaka igen??!
Tyvärr var d inte så lyckligt & denna ängel finns inte längre ibland oss.
Hon lämnade oss.....inte, som en hämnd till oss som blev kvar.
Hon lämnade inte denna värld, för att krossa någons hjärta.
För henne fanns inte längre omvärden kvar!
Hon hade länge levt, endast för vår skull, men tillslut gick d inte längre.
Smärtan gick inte längre att bära på....
Hur man bearbetar saknaden efter den man förlorat & hur man sedan ser på d som hänt, kanske inte är den samma för mig, som för dig.. Men jag försöker se d fån hennes ögon, jag vill förstå.
Mina minnen kommer ändå alltid att domineras av allt positivt, allt underbart, allt vackert du bidragit med till denna värld, bara genom att en gång öppna dina vackra ögon, för att sedan sluta dom... för alltid!
Ps
Jag kommer inte komentera något om denna text!
Hur ni tolkar d jag skrivit, lämnar jag öppet till er, om någon, nu läser detta......
Om så.... är detta inte min avsikt!
Hade en känslig diskusion på jobbet, som jag känner att jag inte riktigt kan släppa.
Jag är en känslomänniska & när jag väl ger mig in i en diskussion utgår jag oftast från mina känslor, vilket inte alltid är d bästa kanske....
Många gånger känner jag mig missförståd & får inte riktigt fram allt jag vill ha sagt, jag antar att jag inte kan formulera mig på ett tillräckligt tydligt & klart sätt.... jag är noga med vad jag väljer att diskutera & med vem/vilka, kort & gott för att jag känner mig själv & vet hur d brukar sluta.... visst, ibland blåser en spontan diskution upp & då får d bli som d blir.
Men då jag känner mig missförståd, har jag många gånger svårt att släppa d...
Efter att läst om en amerikansk kvinna, som hoppat från 100m höjd, landat på taket av en taxi & överlevt, blossade en diskussion upp om just självmord.
Nu tänker jag inte rada upp allt som sas men jag kände hur som helst att jag inte fick fram d jag ville ha sagt!
Hur kan man summera så många känslor med bra några få ord!??
Nåt som många gånger sägs & som jag själv tidigar oxå tänkt, är att d är en självisk handling.
D sas även att d alltid finns hjälp att få, att d finns en lösning, men är svaret så enkelt!??
Jag tror att många kanske ser ett självmord som en handling, som en händelse, ett agerande.
Man tänker på dom som lämnas kvar med sorgen...
Men jag anser att d finns så mycket mer, ett inre lidande som är oumbärligt
Tänk att en människa kan må så dåligt, att den enda lösning man ser är att ta sitt liv, att sitt lidande nåt en sån gräns, att man inte längre kan se något annat val, än att inte längre kunna fortsätta leva kvar... inte ens för sina nära & käras skull.
Låt mig citera dig, ängel:
X Levde med ett inre kaos, en smärta, som inte ens hon själv kunde sätta, i ord.
Från d att hon öppnade sina ögon tills d att hon slöt dom, fanns smärtan där, små små stunder av glädje, men med ett förtryckt inre, fanns där, men som med tiden kortades ner till dom inte längre hade en plats i hennes liv, när själen ger upp, vill inte heller kroppen kämpa vidare....
Du som jag saknar så, tynade sakta bort, till jag inte längre kunde se, d som en gång hade stott framför mig.
En varm, underbar människa, som strålade som solen & smittade oss alla med d vackraste av leenden.
Ditt skratt som värmde hela mitt inre, du som kunde smälta en hel glasiär....
När du hade gjort ditt val, när du nått den enda lösningen som fanns för dig, infann sig en inre frid, en inre frid & ett lugn som du utstrålade & gav oss hopp.. var du tillbaka igen??!
Tyvärr var d inte så lyckligt & denna ängel finns inte längre ibland oss.
Hon lämnade oss.....inte, som en hämnd till oss som blev kvar.
Hon lämnade inte denna värld, för att krossa någons hjärta.
För henne fanns inte längre omvärden kvar!
Hon hade länge levt, endast för vår skull, men tillslut gick d inte längre.
Smärtan gick inte längre att bära på....
Hur man bearbetar saknaden efter den man förlorat & hur man sedan ser på d som hänt, kanske inte är den samma för mig, som för dig.. Men jag försöker se d fån hennes ögon, jag vill förstå.
Mina minnen kommer ändå alltid att domineras av allt positivt, allt underbart, allt vackert du bidragit med till denna värld, bara genom att en gång öppna dina vackra ögon, för att sedan sluta dom... för alltid!
Ps
Jag kommer inte komentera något om denna text!
Hur ni tolkar d jag skrivit, lämnar jag öppet till er, om någon, nu läser detta......
