hotchanokko

Vill börja med att säga att jag inte vill trampa någon på tårna, med denna text.
Om så.... är detta inte min avsikt!

Hade en känslig diskusion på jobbet, som jag känner att jag inte riktigt kan släppa.
Jag är en känslomänniska & när jag väl ger mig in i en diskussion utgår jag oftast från mina känslor, vilket inte alltid är d bästa kanske....

Många gånger känner jag mig missförståd & får inte riktigt fram allt jag vill ha sagt, jag antar att jag inte kan formulera mig på ett tillräckligt tydligt & klart sätt....  jag är noga med vad jag väljer att diskutera & med vem/vilka, kort & gott för att jag känner mig själv & vet hur d brukar sluta.... visst, ibland blåser en spontan diskution upp & då får d bli som d blir.
Men då jag känner mig missförståd, har jag många gånger svårt att släppa d...

Efter att läst om en amerikansk kvinna, som hoppat från 100m höjd, landat på taket av en taxi & överlevt, blossade en diskussion upp om just självmord.
Nu tänker jag inte rada upp allt som sas men jag kände hur som helst att jag inte fick fram d jag ville ha sagt!
Hur kan man summera så många känslor med bra några få ord!??

Nåt som många gånger sägs & som jag själv tidigar oxå tänkt, är att d är en självisk handling.
D sas även att d alltid finns hjälp att få, att d finns en lösning, men är svaret så enkelt!??

Jag tror att många kanske ser ett självmord som en handling, som en händelse, ett agerande.
Man tänker på dom som lämnas kvar med sorgen...

Men jag anser att d finns så mycket mer, ett inre lidande som är oumbärligt
Tänk att en människa kan må så dåligt, att den enda lösning man ser är att ta sitt liv, att sitt lidande nåt en sån gräns, att man inte längre kan se något annat val, än att inte längre kunna fortsätta leva kvar... inte ens för sina nära & käras skull.

Låt mig citera dig, ängel:

X Levde med ett inre kaos, en smärta, som inte ens hon själv kunde sätta, i ord.
Från d att hon öppnade sina ögon tills d att hon slöt dom, fanns smärtan där, små små stunder av glädje, men med ett förtryckt inre, fanns där, men som med tiden kortades ner till dom inte längre hade en plats i hennes liv, när själen ger upp, vill inte heller kroppen kämpa vidare....

Du som jag saknar så, tynade sakta bort, till jag inte längre kunde se, d som en gång hade stott framför mig.
En varm, underbar människa, som strålade som solen & smittade oss alla med d vackraste av leenden.
Ditt skratt som värmde hela mitt inre, du som kunde smälta en hel glasiär....

När du hade gjort ditt val, när du nått den enda lösningen som fanns för dig, infann sig en inre frid, en inre frid & ett lugn som du utstrålade & gav oss hopp.. var du tillbaka igen??!

Tyvärr var d inte så lyckligt & denna ängel finns inte längre ibland oss.
Hon lämnade oss.....inte, som en hämnd till oss som blev kvar.
Hon lämnade inte denna värld, för att krossa någons hjärta.
För henne fanns inte längre omvärden kvar!

Hon hade länge levt, endast för vår skull, men tillslut gick d inte längre.
Smärtan gick inte längre att bära på....

Hur man bearbetar saknaden efter den man förlorat & hur man sedan ser på d som hänt, kanske inte är den samma för mig, som för dig..  Men jag försöker se d fån hennes ögon, jag vill förstå.
Mina minnen kommer ändå alltid att domineras av allt positivt, allt underbart, allt vackert du bidragit med till denna värld, bara genom att en gång öppna dina vackra ögon, för att sedan sluta dom... för alltid!

Ps
Jag kommer inte komentera något om denna text!
Hur ni tolkar d jag skrivit, lämnar jag öppet till er, om någon, nu läser detta......