Besviken....
En man sa till mig: Anniz, män kan vara som hundar.... om dom inte får sig något, så springer dom iväg..
Jag skrattade åt hans kommentar & menade på att mannen i fråga, absolut inte var sån!Varje dag lyste han upp som en sol när man kom, han ropade ut mitt namn, kramade om mig & lät mig aldrig passera utan att stanna till på en pratstund...så himla underbar & trevlig.... han översköljde mig med komplimanger, men jag kände aldrig att det var oklart vart vi stod!
Vi båda är gifta & har barn.... jag pratar ofta om min man & mina barn... min älskade familj.
Han ville gärna ta en fika nån dag & jag tyckte d lät gôr trevligt, så efter ett tag, kom han till mig & frågade om vi inte skulle ta den där fikan & jag svarade kort & gott att d gick bra närsom, bara jag hade nån dags framförhållning, så d skulle funka med min man & barnen...
Men med uttalandet om hur män kan vara, sa jag väldigt klart till honom, så att d inte skulle finnas utrymme för missförstånd, att vi kunde gå ut med vararnde, så länge d bara var som arbetskollegor & vänner, ingenting annat.
Ok, sa han & vi skildes åt, för att fortsätta arbetsdagen....
Efter d förändrades allt!!!
Nu hälsar han knappt på mig längre, när jag kommer kan han vinka tillbaka en hälsning & sen vänder han ryggen till....
Plötsligt är han kall, inget mer strålande leende..... som totalt förbytt!!
Jag har aldrig känt att min roll som kvinna, styrt in på min arbetsplats.....jag har från första dagen, känt mig som en av gubbarna & d har känts så skönt!
Jag har kunnat vara mig själv & aldrig tänkt på att jag skulle missuppfattas på d sättet!!
Känner mig jävligt besviken!!
Förutom d, var arbetsdagen kanon...på eftermiddagen kom en man på sin gula springare & rövade bort mig för en liten stunds njutning i solen, med en liten bytta glass & varsin sked i näven....Mmmm
Kommentarer
Trackback
